Jag tror bestämt att jag snuddat vid detta ämne förut. Men det kan liksom inte hjälpas. Dagligen stöter vi på dessa parasiter i olika situationer. I kassan på vilken butik som helst,på restaurangen eller på din egen arbetsplats. Fenomenet jag ska ta upp kan te sig på många olika sätt men i slutändan handlar det ändå om samma sak. Att ett betyg eller utbildning inte säger ett skit om vem du är!

Vi kan dra detta så långt tillbaka som då min käre far gick i skolan. På den tiden var det mest eftertraktade och avundsvärda ett stort A i ”uppförande och flit”. Ett litet b i matematik eller rent av ett d i engelska i all ära … Men ett stort A i uppförande var något det minsann snackades om i hela socknen.

När jag var liten gjorde mina föräldrar sitt bästa (utan betyg i uppförande) för att få någon pli på mig. Varje kväll var det kvällsbön. Efter maten var det ”tack snälla mamma för maten” och skulle man få någon veckopeng var det minsann till att diska, städa och skura toaletter under veckorna. Jag fick lära mig att vill man ha något fick man faan slita för det och råkade man få något skulle det banne mig uppskattas. ”Tänk på barnen i Somalia” sa min mamma då jag inte tyckte om maten. Och som jag tänkte….

Då jag lite längre upp i åren lästa matematik på gymnasiet, stod det tidigt klart att detta inte var mitt gebit. Men uppfostrad att kämpa och aldrig ge sig hasade jag mig till lektionerna varje vecka. Lite ont i magen hade jag nog men det stoppade inte tjurskallen.
Detta problem hade inte Sverker! Till saken hör att han inte närvarade på någon av mattelektionerna under hela första året. Så då det var dags för det skräckinjagande betygsamtalet innan sommaren så fanns det bara ett alternativ - för både mig och Sverker, om vi ville ha något annat än ett streck i betyget.
Att tenta av kursen.
Detta alternativ riktades främst till de elever som redan hade tillräckliga eller överflödiga förkunskaper i ett speciellt ämne så att de resten av året med besked kunde sitta i cafeterian och mumsa sockerbullar medan resten av klassen slet sig svettiga på engelska lektionerna.
Sverker klarade tentan med högsta betyg. Jag blev tvungen att reducera kursen. Och ingen stans i betyget kom det att stå: ”Linda har under ett års tid slitit sig blodig som en halt arbetshäst i motvind utan att bryta ihop eller ens varit i närheten av att slå ihjäl någon! Och allt detta i onödan. Vilken bedrift!”

Enligt min mening skulle nästan vilken normalbegåvad människa klara av vilket arbete som helst. Med lite träning och rätt inställning. Men det finns vissa egenskaper som verkar vara stört omöjliga förvissa att anamma om de inte finns rotade sedan långt tillbaka. Borde det då inte på en anställningsintervju i stället frågas om egenskaper, smak och politisk åsikt i stället för utbildning.

Till en som söker ett seritrisjobb skulle en berättigad fråga vara:
”Klarar du av att le mot gästen som för tredje gången klagar över att köttet är segt och att de vill byta ut den mot en ny? ”

Till någon som söker vilket arbete som helst:
”Ställer du upp för dina arbetskamrater i vått och torrt och sliter för deras rättigheter då du märker att de blivit felaktigt behandlade?”

Någon som vill bli förskollärare
”Om ett barn på din avdelning råkar få en släng av magsjuka och spyr på golvet… vad gör du då?

1. ”Jag mår så illa av kräklukten att jag själv lägger en till spya ovanpå.”

X. ”Tyvärr så kommer jag nyss från manikyren … Detta måste väl städerskan kunna ta hand om?”

2.”Jag torkar upp skiten samtidigt som jag bär på stackarn som har spytt med risk för att ungen spyr en gång till, över hela mig”

För hur många gånger har vi inte undrat varför i all sin dar den här sura människan jobbar med ett serviceyrke då ett leende verkar vara lika svårt att klämma fram som en finne i arslet. Jo, just det! Han var ju utbildad.

På den tiden jag slaviskt följde ”Robinson” så lade jag märke till hur de ständigt skulle envisas med att titulera alla deltagare med deras yrken. ”Sara Johansson-lärare”, ”Jorma Mukka-skogsbrukare” . Hade det inte varit på sin plats att istället delge svenska folket vad dessa människor egentligen går för. Både för att det skulle ge en mer sanningsenlig bild av alla deltagare men också för att alla skulle då tävla under samma förutsättningar.
”Marie-Louise Storfors-stor i käften” eller varför inte ”Sverker Edfors-fet och lat som fan”

Jag tror ni förstår vart jag ville komma med detta. Det finns ingen jävla rättvisa i denna värld!

Vid frukostbordet imorse avnjöt jag som vilken svensk som helst min frukost till Aftonbladet. Ibland lyxar vi till det med en svensk tidning för omväxling skull. Som vanligt ögnar jag först igenom tidningen för att se vad man ska börja med. Ganska långt bak, på debattsidorna, fastnar min blick på en insändare av en viss Julia Norstedt Forss.
"Läxor skapar utanförskap" Detta bara måste läsas!
En snabb sammanfattning av innehållet är, som rubriken lyder, att barn inte ska behöva ha läxor för de får ångest och hamnar utanför. Att vissa föräldrar är så stressade och lider av konstant tidsbrist att de inte har tid, eller kunskap för den delen, att hjälpa sina barn med läxor. Detta skulle i sin tur leda till att de redan befintliga klyftorna skulle öka.
Låt mig kommentera vissa ssaker.
Hon börjar med att påstå att arbetsgivare ofta uppmanar sina anställda att inte ta med sig jobbet hem och att det samma borde gälla barnen och skolan. För det första har detta aldig hänt mig..undrar vad denna kvinna jobbat med som haft sån tur med arbetsgivare. Som lärare vill jag berätta att inte ta med sig jobbet hem existerar inte, inte på något annat jobb jag haft heller för den delen. Så det är lika bra att vänja barnen vid hur det kommande arbetslivet kommer att se ut. Alla är idag så förbannat rädda för att ställa krav, ha förväntningar eller pusha sina barn att när de vaknar upp 18 år gamla har de inte en susning om hur verkligheten ser ut. ( Läs gärna boken " I trygghetesnarkomanens land" David Eberhard)

"Lärare är utbildad att lära ut och hjälpa barnen. Föräldrar är faktiskt bara föräldrar" är också en strålande analys.
Vadå bara föräldrar? Finns det skrivet någonstans vad som ingår och inte ingår i en föräldraroll? Så vitt jag vet så är väl föräldern, vare sig den vill det eller inte, den största influenten och lärare för sina barn. I varje sekund från det att vi föds lär vi oss av alla runt omkring. Att tolka kroppsspråk, kommunicera, visa känslor, visa hänsyn, ta ansvar...Och skulle vissa föräldrar göra bara ett lite bättre jobb med att lära ut dessa saker innan de kommer till skolan så skulle lärare slippa behöva göra det under skoltid. För många gånger så läggs otrolig tid ner på att försöka uppfostra barnen istället för att undervisa dem i matte tex. Då skulle förmodligen mer hinnas med på lektionerna och mindre läxor skulle behövas.
Men visst skulle det väl var ganske befriande om man kunde säga att vissa delar rörandes ens eget barn inte var ens eget ansvar..och dessutom tro på det.

Konstigt är det väl också att alla får skaffa barn. Knarkare, alkoholister, pedofiler... Med tanke på att hundkörkort ligger som förslag för hundägare. Så att det inte var någon som kollade insändarens "geografikunskaper  på BVC när jag väntade barn" var väl inte otippat. Men idag är det inte ens nödvändigt att veta vart Stockholm ligger. Kunskap är idag något annat än när vi var små. Det handlar nämligen om vilken förmåga man har att söka och hitta relevant information i det ständiga flödet som omger oss. Så väldigt mycket krävs inte av föräldrar idag. Som tur är...

Kanske den dummaste citatet, inte bara i denna insändare, utan överhuvudtaget  som jag har hört i mitt liv är följande: "En guldstjärna i kanten för alla de föräldrar som hjälper sina barn med läxorna varje dag. Stjärna till att föräldrar som VILL engegera sig och se vad barnen gör i skolan. Underbart att ni prioriterar den tiden. Men vad är det på bekostnad av? Sagostunden? Middagsmys? Mysstunden till Bollibompa? "
Ett litet tips från caochen. Under middagen skulle man kunna beta av en massa teman som rör lärande, byt ut bollibompa till ett mer lärorikt program eller läs en faktabaserad saga innan lilltösen ska gå och lägga sig! Sen bör man inte skaffa fler barn än att man klarar av att ge dem vad de behöver. Också ett tips!

En stjärna i kanten till insändaren som lagt ner tid på att skriva detta inlägg. Underbart att du prioriterar det!
Lika lång tid, som det skulle ha tagit dig att hjälpa din son med veckans svenskaläxa, tog det att skriva ditt inlägg.

Bra jobbat!

LÄS:http://www.aftonbladet.se/debatt/debattamnen/skola/article7747596.ab

Det är väl inte så konstigt att jag ständigt blir påmind om min magra ekonomiska situation. Var dag, vart jag än vänder mig på gatan så blir jag omkörd av en bländande nyputsad Bentley och oavsett tid på dygnet så är de lyxiga restaurangerna i hamnen fulla. Fulla av folk som bara inte vet vad de ska göra av sina pengar. Skulle inte någon bara vilja skänka lite av sitt överflöd av ointjänade pengar till en stackare som bara skulle vilja ha råd med det anspråkslösa att få äta sushi 2 ggr i veckan. ( För visst är det väl så att många här nere inte har lyft ett finger sina pengar?)
Jag tar mig en tugga av äpplet som jag snodde med mig från matsalen tidigare idag och lunkar vidare....

Vem har inte hört den överviktiga sossetanten som predikat om att "lycka minsann inte är något som kan köpas för pengar....det är något som kommer inifrån" Den skiten köper i alla fall inte jag. Kanske är det för att man var dag i hela sitt liv behövt jobba för att få det man vill ha. Den där skinande crecsentcykeln i skyltfönstret på Lundgrens eller den där charterresan till Korfu som man blev tvungen att leva på havreskorpor och te för att ha råd med. I väg har man kommit till slut men om inte ännu benigare än innan.

Var svensks högsta dröm är att vinna på Lotto. En så där någon miljon skulle väl räcka. Bingolotter, tris, det astrista postkodmiljonären...you name it! Allt går ut på att stärka teorin om att man visst blir lyckligare av en massa pengar.
Många år har jag dagdrömmandes  städat trapphus i Härnösands kommun för att få ihop en extra slant. Jag måste hävda att det är det absolut bästa yrket för eftertanke. Inte så mycket annat går faktiskt att göra än att fundera på vad man skulle göra om man hade en massa pengar och faktiskt INTE behövde städa de äckliga trapporna. 
Högt upp på min och var trist svensks lista skulle vara att betala av mina studielån. 
Nummer två skulle utan tvekan vara en ivenstering av modell nyare bil. Utan att överdriva så har jag den absolut fulaste bilen i hela Puert Banús. En röd Eklund Saab.
Det enda positiva är att den är så ful att ingen vill stjäla den och när min sambo råkar köra in i träd så höjer varken jag eller han på ögonbryna....kanske skulle behålla den ändå.
Osjälvisk som jag är, trots vissas invändningar, skulle jag skänka en hel del till Härnösands Handbollsklubb. Den ligger mig varmt om hjärtat och kunde jag skulle jag avlöna alla som lägger ner sin själ i vår framtid och tränar våra underbara tjejer. För vad kan man var viktigare än att få in dagens ungdom på ett rätt spår?
Mina föräldrars högsta dröm är ett litet hus i Spanien där de kan påta i en liten trädgård, ha en massa katter och njuta av värmen. De har jobbat och slitit hela sina liv för lite och ingenting och är trots det så oförståeligt generösa. Till dem skulle jag vilja köpa en lite finca i bergen...inte långt i från mig.
Listan skulle kunna fortgå i oändlighet med saker jag skulle vilja göra för andra människor...om jag hade pengar.
Detta skulle i alla fall jag bli lycklig av!

Ännu en klysha är ju att ens problem bara byts ut med mera pengar. "Man blir inte lyckligare ...det blir bara annorlunda." Man köper sig ett större hus som kräver dyrare reparationer än lilla tvåan på Vasagatan. Bilförsäkringen blir högre och besöken på salongen blir oftare. Du börjar väl att ifrågasätta alla dina nya vänners avsikter då de är så förbannat trevliga. Och den ständiga oro över att bli kidnappad för en lösensumma på någon miljon ska vi inte tala om. Bara det lär väl orska ett och annat magsår...
Men det ska jag tala om att det gör det när man inte klarar av att betala hyran och få fogden efter sig också så det är ingen skillnad. Och då skulla jag hellre få det för att jag oroade mig för att en svart skåpbil med maskerade män i skulle köra upp bredvid mig när jag är ute och springer och slita in mig och köra i väg. De brukar vara riktigt vältränade och snygga det där männen...

De som inte är födda med silversked i arslet, och har mage att uppskatta och göra något vettigt av sina pengar, skulle defenitivt kunna bli lyckligare med en miljonvinst. Om så inte vore fallet, hävdar jag att de inte städat tillräckligt många trapphus i sina dagar.